rengepoetry

Jag hörde en dag när jag gick på stan döden som talade om livets gång, han satt på en bänk

lien brevid och en fågel framför sig.

Han talade för fågeln som lade huvudet på sne, sträckte på vingen och löven föll ner, jag hörede

hur vinden dansade med löven, jag hörde livet i fjäran men såg mörkret rulla in, solen tog till reträtt,

lät sig skymmas för att skydda sig, skydda sig, inte dig, inte mig.

Döden, ja döden satt sär medans livet försvann, ljudet och dansen, världen den bran, döden reste sig

tog sin lie i hand, lyfte sedan fågeln och gav den ett namn, "låt livet få ledas av dig, dra vågorna, lys,

lys för att visa, för att finnas, för att leda, för att se, för att hinna."

Fålgen smälte, den lämnade ett sken men även det försvann.

Ett ljus uppe på himmlen, livet återupptogs, vindens dans med löven, ensam stod döden och skådade

sin måne, sin enda vän, liv är inte vad döden vantas att ge men "farvä min måne, min älskade vän" själv stod nu döden i skenet från sin vän, och sakta började döden igen.